Möte änglar

Idag hade vi inte lika tur med vädret. Vi hade parkerat för natten på en rastplats vid den enorma hängbron Högakustenbron och Östersjön med några små öar. Vi bestämde oss för att gå på en liten 1,5 km vandring med lekplatser innan frukost för att väcka våra tjejer och få dem hungriga.

Vi hade 20 minuters trevlig torrvandring. Flickorna jagade upp på berget och letade efter nästa rosa prick för att vägleda oss.

Sedan såg vi en regnskur närma sig oss från havet. Vi tog skydd under ett picknickbord. Snart avtog regnet och vi gick vidare. Två minuter senare ösregnade det. Inget bord eller träd kunde hjälpa och det fanns inget annat skydd runt omkring. Vi vandrade tillbaka ner till rastplatsen så fort vi kunde. Vi stötte till och med på en annan kvinna som också hade fastnat i regnet. Bra att ingen halkade på de hala backarna.

Vi bestämde oss för att åka till det lilla hotellet istället för att blöta bilen helt. Här träffade vi vår första grupp änglar. Hotellpersonalen lät oss använda sin torktumlare och gav oss handdukar – det senare även utan att fråga! Till och med från våra underkläder kunde vi pressa ut en vattenpöl!

Det var så tjejerna kom till sin första hotellfrukost. Med torra kläder på och björnfot njöt de av att provsmaka genom den rikliga buffén: fruktsmoothie, apelsin, äppeljuice, ananas, honung & vattenmelon, paprika, tomater, (inlagd) gurka, Knäckebrot, bröd, kött, ost, fisk, olika sorters flingor, yoghurt, frön, nötter, en bärmix, ägg kokta i olika minuter, äggröra, korv, bacon, pannkakor + grädde och Nutella... Det var en fantastisk belöning!!!

När vi var klara med att festa var solen ute men våra kläder fortfarande ganska blöta. På en liten lekplatsrunda hittade Wilma en Barbie-liknande sjöjungfru som hon var tvungen att ta med sig överallt från och med nu.

Alan hade också fått mycket kunniga tips från killen i receptionen om vad man skulle göra i det här området. Så vi gick till nästa vandring. På en ganska kort bilresa till Skuleberget skrudde vi upp värmen hela vägen och inom några minuter var de flesta av våra kläder torra *wow* Det var en ny dusch på väg men när vi kom fram sken solen.

Det var väldigt roligt att klättra uppför en superbrant sluttning över stenar och stegar. På vägen plockade vi blåbär och hittade till och med en ätbar svamp!

Vi stannade vid en grotta som hade ristats av havsvatten. Det var svårt att föreställa sig att vattennivån hade varit så mycket högre runt 8500 år. På stenåldern hade grottan använts av jägare och fiskare.

Vi var glada över att hitta toaletter med rinnande vatten där vi kunde fylla på vår flaska på toppen av berget. Vi träffade Bisco, ungefär som en schäferhund, klappade honom, gav honom mellanmål.

Vägen ner var mycket ansträngande för våra knän och tår, nedför en brant grusväg alltid i stoppläge. Men det fanns många färgglada blommor, humlor och fjärilar runt omkring. På något sätt missade vi spåret ner som skulle leda oss nära parkeringen och vi hamnade på andra sidan berget varifrån vi fick gå en lång väg längs vägen.

Vi bestämde oss för att skicka Alan i förväg och blev förvånade över att se vår bil en halvtimme senare, precis när Wilma började gråta. Hon hade väckts av sina kliande myggbett för tidigt på morgonen och var trött nu. Alan hade fått skjuts av ägarna till Bisco som såg honom gå ensam vid gatan – ett mirakel!

Efter Wilmas powernap på väg till Skuleskogens nationalpark gick vi vår tredje och längsta vandring för dagen över stenar, rötter, bordspromenader över vattenpölar och träskmark med många blåbärsstopp. Det var fantastiskt att se tjejerna springa.

Uppe på berget lekte de detektiver som jagade efter blå prickar på klipporna och träden som visade rätt väg.

Klättringen ner var ganska utmanande. Vi var tvungna att ta stora, smala klippsteg och hänga på metalltrådar.

Till sist nådde vi de vassa klipporna som parken var känd för. Vi hjälpte ett gemiskt par med en bild. Killen sa: "Låtsas vara rädd på bilden." Se: "Låtsas inte vara rädd på bilden." *lol*

På vägen tillbaka följde vi med en kvinna med en hund. Hon berättade att "Ronja Räubertochter", en annan Astrid Lindgren-historia, filmades här, där ett stort stenblock satt fast mellan klipporna.

Hunden och den pratsamma kvinnan motiverade oss alla att snabbt vandra tillbaka, precis innan regnet började. Så vi kunde njuta av en varm middag i vår torra bil:

Vi körde på lite på natten. Vi undrade vad de små vita bitarna var som ofta stack ut från mitten av vägen. Många grodor försökte korsa gatan individuellt. Vi såg också en kanin. Mycket konstigt nog fortsatte den att springa zickzack ett tag framför vår bil, alltid efter vägen och den slapp bara när vi kom till en korsning där den svängde in. Vad hindrade den här kaninen från att bara hoppa in i buskarna längs markvägen?